Skriv ut

Miljö- och hälsoeffekter

Av tidigare avsnitt framgår att färg innehåller ett stort antal komponenter och att dessa kan förekomma i mycket varierande halter.

I detta avsnitt redovisas dokumenterade eller befarade miljö- och hälsoeffekter av ett antal karakteristiska ämnen och ämnesblandningar som bedöms ha störst betydelse från hälso- och miljösynpunkt. För ett antal av dessa har myndigheter och riksdag ställt krav på avveckling eller önskemål om minskad användning. Vissa överenskommelser har också gjorts med färgbranschen.

I sammanhanget bör påpekas skillnaden mellan farlighet och risk. Ett ämne betecknas som miljö- eller hälsofarligt om dess egenskaper är sådana att det under vissa förhållanden kan vara skadligt för biologiska system. Bedömning av huruvida ett ämne utgör en miljö- eller hälsorisk baseras på en sammanvägning av farlighet, använda mängder, spridning och fördelning i olika miljöer.

Nonylfenoletoxylater (NFE)

Nonylfenoletoxylater (NFE) är ytaktiva ämnen som bland annat används som emulgeringsmedel i bindemedel och pigmentpasta. Både NFE och dess nedbrytningsprodukter har dokumenterat negativa egenskaper på miljön. NFE och nonylfenoler, som är en nedbrytningsprodukt av NFE, har visat sig ha en hormonliknande effekt. Nonylfenol kan bioackumuleras i vissa organismer. NFE är klassat som miljöfarligt av KemI.

Användningen av NFE beräknas i KemIs rapport 2/96 ha minskat med 70 – 80 % från 1990 års nivå. Utsläpp av avloppsvatten utgör den största spridningsvägen. Utsläppen av NFE från reningsverken har under den senaste femårsperioden minskat till en tiondel av den tidigare nivån.

Den största förbrukningen sker idag vid färg- och polymertillverkning. Denna användning innebär en lägre risk för miljön än den tidigare stora användningen av NFE vid industriell rengöring. NFE i färg hamnar till största delen i den färdiga färgfilmen. Förbränning av NFE-haltiga produkter innebär inga direkta miljöproblem. Alternativa vätmedel och stabilisatorer finns framtagna.

I Regeringens proposition 1997/98:145 anges:

”Den resterande användningen av nonylfenoletoxylater (NFE), som leder till direkta utsläpp bör avvecklas senast till år 2000.”

Mot bakgrund av det positiva resultatet från avvecklingsarbetet hittills, kan även den fortsatta avvecklingen ske på frivillig väg. På sikt bör all användning av NFE ersättas med mindre miljöskadliga alternativ.

Ftalater

Ftalater är den vanligaste gruppen mjukgörare som har använts – och fortfarande används – i färg. Användningen av mjukgörare i bindemedelspolymerer i färg till konsument- och yrkesmåleri är idag begränsad. Exempel på miljö- och hälsofarliga ftalater är dibutylftalat och di(2-etyl, hexyl)ftalat. Deras funktion bedöms emellertid inte vara nödvändig i denna typ av produkter.

Klorparaffiner

Klorparaffiner är liksom ftalater uppmärksammade från miljösynpunkt främst på grund av giftighet mot vattenlevande organismer och potentiell bioackumulerbarhet. De bedöms inte vara lätt nedbrytbara.

Liksom för ftalater har användningen minskat, men klorparaffiner förekommer fortfarande i vissa produkter inom industrin. Den totala svenska användningen av klorparaffiner som råvara och i kemiska produkter har enligt KemI minskat med cirka 70 % mellan åren 1990 – 1995. År 1995 importerades cirka 1 000 ton som råvara och cirka 130 ton som komponent i kemiska produkter. Klorparaffiner används i dag huvudsakligen som mjukgörare och flamskyddsmedel i fogmassor, lim, färg och verkstadsoljor.

Högklorerade och kortkedjiga klorparaffiner (C10 - C13) är högst prioriterade för avveckling enligt riksdagens miljöproposition från 1990 och 1997/98.

”Resterande användning av kortkedjiga högklorerade paraffiner bör avvecklas senast till år 2000.”

Generellt har till färger använts mer långkedjiga paraffiner (C20 - C30) med kloreringsgrad 40 – 70 %.

Metallhaltiga pigment

Färgbranschen omsätter stora mängder metallföreningar som pigment. De flesta av dessa till exempel titanoxid, järnoxid, bedöms inte som miljöfarliga. Till de mest hälso- och miljöfarliga metallerna hör kvicksilver, bly, kadmium och krom i sexvärd form.

Inom yrkes- och konsumentmåleri har användningen av både kvicksilver och kadmium upphört och finns inte annat än som små mängder som föroreningar.

”All användning av bly bör på sikt avvecklas” anges i Regeringens proposition 1997/98:145. Detta motiveras av att bly och blyföreningar är bioackumulerbara samt giftiga mot akvatiskt liv och mot varmblodiga djur. Blyexponering kan ge upphov till reproduktionsstörningar.

EU har förbjudit blysulfat och blykarbonat i färger. Bly förekommer dock fortfarande, bland annat i vissa rostskyddspigment i Sverige. Färgbranschen har alternativ till blymönja (blyoxid) och blykromat. I många fall har zink i olika former, bland annat zinkfosfat ersatt blyet. För skrapning och slipning av gammal färg finns särskilda skyddsanvisningar och avfallet måste hanteras som miljöfarligt avfall.

Användningen av krom i dess sexvärda form – till exempel i kromater – har under senare år minskat avsevärt och är förbjudet efter 1 juli 1996 i halter över 0,1 % i konsumentprodukter. Trevärd krom förekommer fortfarande. Alternativa pigment utan krom finns tillgängliga.

Biocider

Biocider tillsätts färg av tre olika skäl:

  • Bakteriehämmare i emballerade vattenburna färger
  • Svamp- och mögelhämmare för färgfilmen

EU har beslutat (98/8/EG) att substitutionsprincipen ska tillämpas vid prövning av verksamma ämnen som ingår i biocider. Detta innebär att mindre farliga alternativ ska användas när sådana finns tillgängliga.

Vid val av biocider ska risken för allvarliga hälsoeffekter och bioackumulerbarhet beaktas samtidigt som den sökta verkan uppnås. Dessa krav kanske inte helt kan uppfyllas men det är angeläget att då välja det minst skadliga alternativet.

Lösningsmedel

I Sverige används varje år cirka 140 000 m3 lösningsmedel. Utsläppen av flyktiga organiska ämnen (VOC) i vilka lösningsmedel ingår framgår av tabell 3:14.

Den helt övervägande typen av lösningsmedel i utomhusfärgerna är lacknafta (~ 70 %). Lacknaftaanvändningen i träoljor ger upphov till ett mångdubbelt större utsläpp än de samlade lösningsmedelsutsläppen från hela svenska färgindustrin. Lacknafta är raffinerade destillat av avsvavlad råolja i kokpunktsintervallet 150 – 200 °C. Som lösningsmedel i färg används i huvudsak lacknafta med 15 – 18 % aromathalt. Vanligt förekommande aromater är di- och trimetylbensener. Xylen kan förekomma i 1 – 3 %.

Ur ett hälsoperspektiv är det generellt angeläget med minskade aromathalter i lösningsmedel för färg till konsument- och yrkesmåleri. Aromatiska kolväten bör man undvika att bli exponerad för, bland annat beroende på deras höga fettlösande förmåga, vilket medför risk för skador på hud- och nervceller. Även akuta hälsoeffekter är mer påtagliga vid exponering för aromatiska kolväten (cykliska kolkedjor) än för alfatiska (raka kolkedjor).

Problemet med lösningsmedlen är inte bara hälsorisker, de är också potenta oxidantbildare. Lacknafta, aromatnafta och lågaromatnafta ligger i hög oxidantbildande klass. Detta innebär att marknära ozon och andra fotooxidanter bildas genom reaktioner mellan kolväten och kväveoxider under inverkan av solljus.

Sveriges riksdag har slagit fast (Regeringens proposition 1990/91) att utsläppen av VOC bör minska med 50 % till år 2000 räknat från 1988 års nivå.

Det finns utomhusfärg som är lösningsmedelsfri eller har mycket låga halter jämfört med konventionella produkter. I denna grupp ingår till exempel vattenburna alkyder eller akrylater vilka rekommenderas av vissa fabrikanter vid ommålning av plastisolbelagd plåt. Bidraget till de totala utsläppen av organiska lösningsmedel från målning av plåt torde vara förhållandevis mycket lågt i jämförelse med andra platsmålade material och i synnerhet med övriga utsläppskällor för VOC, till exempel biltrafiken.

Klara signaler finns både från bindemedelstillverkare och från färgindustri att ytterligare reduktion av organiska lösningsmedel är möjlig för alla produktsegment inom de närmaste åren.

Tabell 3:14. Utsläpp av VOC i Sverige år 1994.Tabell 3:14. Utsläpp av VOC i Sverige år 1994.