Skriv ut

Kopparbrist och kopparöverskott

Koppar ingår som en viktig beståndsdel i olika enzymer och andra äggviteämnen.

Alla levande organismer behöver en viss tillgång till koppar. För liten tillgång kan leda till bristsymptom medan koppar i alltför stora doser kan ge andra negativa effekter.

Olika organismer är olika känsliga för såväl brist som överskott på koppar. Om eventuella effekter uppstår beror också i hög grad på en rad omgivningsfaktorer, som påverkar kopparns biotillgänglighet. Genom att koppar gärna bildar komplex med organiska föreningar, försvåras upptaget av koppar i gröda, som växer på jordar med en hög halt av organiska ämnen, till exempel humus. På sådana jordar kan därför kopparbrist lätt uppstå.

På motsvarande sätt är risken mindre för negativa effekter av koppar i vatten, som är rika på organisk substans, jämfört med näringsfattiga och klara vatten.

Ju högre en organism står i näringskedjan desto större förmåga har den att reglera kopparupptaget. Detta leder bland annat till att haltförhöjningar, i områden som erhållit stora koppartillskott, i första hand registreras hos växter och lägre djur. I exempelvis muskelvävnaden hos fisk finner man sällan eller aldrig förhöjda kopparhalter ens i vattenområden med höga kopparhalter i vattnet (Se figur 3:33).

Allmänt sett är risken liten för att kopparhalterna i svenska marker, sjöar, vattendrag och kuster ska nå eller överskrida de nivåer som framkallar störningar på växter och djur i mark- och vattenmiljön. I begränsade mark- och vattenområden, till exempel i närheten av större industriella eller kommunala kopparutsläpp, kan det dock inte uteslutas att redan befintliga kopparhalter, orsakade av tidigare större kopparutsläpp, kan påverka växter och djur negativt. I närheten av landets äldre gruvor och smältverk har sådan påverkan konstaterats.

Negativa effekter av koppar hos befolkningen i Sverige är historiskt sett ytterst sällsynt trots att kopparsulfat i höga doser under lång tid använts som kräkmedel. Förhöjt kopparintag hos befolkningen kan förekomma i områden där dricksvattnet är hårt eller har lågt pH-värde och tappvattenrören är utförda av koppar. Det är dock inte sannolikt att så höga kopparhalter uppkommer i dricksvattnet att någon risk för konsumenterna (inklusive spädbarn) skulle föreligga. Genom att uppmärksamheten numera riktas mot orsakerna till korrosion av kopparrören, vidtas också åtgärder i vattenverken för att minska kopparutlösning, till exempel avhärdning av vattnet och förbättrad pH-kontroll.

Ett FN-anknutet expertorgan har nyligen deklarerat att risken för hälsoeffekter till följd av kopparbrist bedöms vara större än till följd av alltför höga intag av koppar.

Figur 3:33. Exempel på kopparhalter (mg/kg torrvikt) på olika nivåer i näringskedjan i ett metallbelastat och ett opåverkat vattenekosystem. Med ”litoralfauna A” menas lågt stående djur som livnär sig på växter och delvis nedbrutna växt- och djurdelar medan ”litoralfauna B” är rovdjur.Figur 3:33. Exempel på kopparhalter (mg/kg torrvikt) på olika nivåer i näringskedjan i ett metallbelastat och ett opåverkat vattenekosystem. Med ”litoralfauna A” menas lågt stående djur som livnär sig på växter och delvis nedbrutna växt- och djurdelar medan ”litoralfauna B” är rovdjur.
Bild 3:3. En morotsodling i humusrik, kopparfattig jord. 10 g kopparsulfat per ha har tillförts. Mitt i bilden syns en yta som inte tillförts kopparsulfat. (Källa: EDA (England) TN35.Bild 3:3. En morotsodling i humusrik, kopparfattig jord. 10 g kopparsulfat per ha har tillförts. Mitt i bilden syns en yta som inte tillförts kopparsulfat. (Källa: EDA (England) TN35.