Skriv ut

Miljörisker

Effekter på miljön vid exponering för ämnen som förekommer i tunnplåt.

Metaller

Eftersom de flesta av basmetallerna zink, koppar, krom och i viss mån även nickel är livsnödvändiga spårämnen för flertal levande varelser, har växter, djur och människa utvecklat system för att reglera upptagningen av dessa.

Krom-, nickel-, zink- och kopparhalterna i Sveriges mark, vatten och djur ligger allmänt sett på en sådan nivå, att det inte föreligger någon risk för negativa effekter. Undantag från denna generella bild utgör närområden till de största utsläppskällorna för metaller i landet, där tidvis höga halter (orsakade av tidigare stora utsläpp) kan fortfarande medföra negativa effekter på vissa känsliga växter och djur. Undantag utgör även vissa skogs- och jordbruksmarker i södra och mellersta Sverige där på sikt negativa effekter kan uppträda på grund av zinkbrist. När det gäller koppar kan negativa bristeffekter uppstå på jordar med en hög andel av organiska ämnen (~ 25 %)

Utsläpp av försurande ämnen har i vissa områden orsakat en ökad urlakning av aluminiumjoner från marken, vilket har ansetts medföra en viss negativ inverkan på bland annat växter. Detta har dock inte något att göra med produktion och/eller användning av aluminiumprodukter.

Ämnen i färgbeläggningar på byggplåt

PVC (polyvinylklorid)

Inga negativa effekter av PVC under användningen har rapporterats. Eftersom PVC-belagd tunnplåt används som råvara för nya stålprodukter har uttryckts farhågor för att det vid omsmältningen bildas miljöfarliga klororganiska föreningar såsom dioxiner med mera. Vid olika försök kunde man dock inte påvisa någon större skillnad i bildad mängd klororganiska föreningar vid omsmältning av plast- och oljehaltigt skrot utan klor respektive oljehaltigt skrot med klor. Man har kommit fram till att andra driftparametrar har större betydelse för utsläppen av dioxin och andra klororganiska föreningar.

Ftalater

Exempel på miljö- och hälsofarliga ftalater är dibutylftalat och DEHP. Deras funktion bedöms inte vara nödvändig i bindemedelspolymerer i produkter till konsument- och yrkesmåleri. Den största användningen av ftalater sker vid tillverkning av plastisol. De numera använda långkedjiga, raka, linjära ftalaterna uppvisar betydligt bättre motståndskraft mot UV-strålning. Detta innebär att den våta depositionen idag är betydligt lägre. Bidraget av ftalater via dagvatten till kommunala reningsverk torde vara av underordnad betydelse i jämförelse med bidraget från andra källor.

Nonylfenoletoxylater (NFE)

NFE och dess nedbrytningsprodukter har dokumenterat negativa egenskaper för miljön. NFE och nonylfenoler, som är en nedbrytningsprodukt av NFE, har visat sig ha en hormonliknande effekt. NFE är klassade som miljöfarliga av KemI. Utsläpp av kommunalt avloppsvatten utgör den viktigaste spridningsvägen för NFE.

Den största förbrukningen sker idag vid färgoch polymertillverkning. NFE i färg finns till största delen i den färdiga färgfilmen vilket innebär en lägre risk för miljön än den tidigare stora användningen av NFE vid industriell rengöring. Förbränning av NFE-haltiga produkter innebär inga direkta miljöproblem. Alternativa vätmedel och stabilisatorer finns framtagna.

Stabilisatorer

Blystabilisatorer och på senare tid även organiska dialkyltennföreningar i PVC-plastisol har kommit i fokus i miljödebatten. Blystabilisatorer förekommer inte i dagens plastisoler. På internationell nivå har det genomförts ett arbete med att ta fram data avseende miljöexponeringen av organiska tennföreningar i PVC-plast. Man kom fram till att mono- och dialkyltennföreningar inte är kemisk stabila i miljön och att förekomsten av dessa är negligerbar. Den sammanfattande bedömningen blev att det är mycket liten risk för negativa effekter i miljön och därmed finns inget behov av att begränsa användning av tennstabilisatorer i PVC-plast.