Regn

Yttertaket och ytterväggarna påverkas av vatten och fukt utifrån, främst genom regn.

Smältvatten från snö och is kan via olämpligt eller fel utformade detaljer och otätheter i taktäckningen ledas in i takkonstruktionen och vidare ner i underliggande utrymmen. Detsamma gäller också felaktigt utformade fasader.

För att få en uppfattning om vilka nederbördsmängder ett tak kan utsättas för kan uppgifter fås från SMHI. Nederbördsmängden uttrycks som höjden i mm av det vattenskikt som skulle ha bildats på en plan, horisontal yta.

Nederbördsmängderna varierar både tidsmässigt och geografiskt. Sommaren ger de största nederbördsmängderna medan nederbördstiden är längst i december – januari. Sommartid på eftermiddagen sker de kortvariga intensiva skyfallen. Största årsregnsmängderna inträffar i Sverige på västkusten. Det är också där som de kraftigaste skyfallen sker.

Nederbörden uppvisar lokalt stora variationer, framför allt i bergstrakter men också inom flackare områden. Redan mindre kullar, höjder eller skogspartier kan ge upphov till variationer. Stadsområden ger ökade regnmängder. Vid olika undersökningar har det påvisats ökningar av årsnederbörden med 5 – 10 % i städer jämfört med omgivande landsbygd.

Påverkan av nederbörd blir störst i kombination med blåst. Regndroppar kan föras med vinden in genom otätheter vid takfot, taknock, krön eller anslutningar till högre väggar eller andra detaljer där det finns hål eller springor.

När det både regnar och blåser faller regndropparna snett mot en byggnad. Om vindhastigheten är större än fallhastigheten hos regndropparna innebär det att en vertikal yta kan bli mer ”regnbelastad” än en horisontal yta. Slagregnsmängden är med andra ord beroende av dels nederbördsmängden dels vindhastigheten. Uppgifter om nederbördsmängder per månad och per år och samhörande värden avseende slagregn vid vindriktning från olika väderstreck ges bland annat i ”Klimatdata för Sverige”, Byggforskningens skrift T2:1972 eller ”Fukthandboken”.

Undersökningar och erfarenheter har visat att slagregn är vanligast vid kusten i för vind utsatta lägen och att slagregnet i Syd- och Mellansverige oftast träffar från söder eller sydväst.

I utsatta lägen och under ogynnsamma förutsättningar kan vatten driva uppåt längs ett yttertak även om det har en kraftig lutning. Om det blåser mot skarvar i en taktäckning som inte är täta finns risk för att vatten kan tränga in. Det kan i sin tur innebära att ”taktäckningen” måste bestå av två skikt. Ett exempel på detta är takpannetak. Under takpannorna måste det finnas ett vattenavledande underlagstak eftersom överlappen mellan pannorna inte kan göras täta mot vatten. Vid en fasad av plåt måste behovet av luftning och dränering beaktas.

Den lokala påverkan på en byggnad som slagregnet kan orsaka, ställer särskilda krav på detaljutformningen inte minst detaljer på ett yttertak men även ytterväggen. Mätningar har visat att de största slagregnsmängderna träffar husets takfot och hörn. Gavelfasaderna är dessutom ofta mera utsatta än långfasaderna. Ett långt taksprång kan skydda den underliggande fasaden.

Tabell 1:1. Zonindelning för fritt slagregn i utsatt läge

Uppgifter om nederbördsmängder samt förekomsten av slagregn kan användas för att dimensionera takavvattningssystemet med avseende på såväl dimensioner på stuprör som placering av brunnar och bräddavlopp.

För att yttertaket ska få en god funktion när det gäller skydd mot regn är det viktigt att avvattningssystemet är dimensionerat så att det kan ta hand om de vattenmängder som kan uppträda. Brunnar och avlopp måste vara rätt dimensionerade och placerade. Olämpligt placerade brunnar på låglutande tak medför lätt kvarstående vatten.

I Sverige dimensioneras i regel dagvattensystemen för ett 5-årsregn med 10 minuters varaktighet. Som ett schablonvärde för tak med mindre area än 10 000 m² brukar också ofta användas en regnintensitet på 0,013 l/sm² . I SS 824031 finns anvisningar för dimensionering av såväl invändiga som utvändiga stuprör samt hängrännor. I AMA Hus 21 finns också rekommendationer om val av dimensioner av hängrännor och stuprör. Vid invändig takavvattning anges att det inte bör vara mer än 12 m mellan brunnarna samt att varje brunn inte ska avvattna mer än cirka 225 m² . Med hänsyn till stomsystem och risken för nedböjningar av exempelvis snö och is kan det i vissa fall finnas skäl att ha mindre avstånd än 12 m mellan brunnarna.

Undantagsvis inträffar dock regn som har en intensitet som överstiger angivna värden.

Även om det angivna schablonvärdet är något överdimensionerat är det viktigt att beakta risken för att rännor och rör delvis kan vara igensatta av skräp eller smuts. Vintertid kan det också inträffa att stuprören sätts igen av is.

Vid invändig takavvattning är det viktigt att det finns bräddavlopp vid eventuella stopp i stuprören. Med antagandet enligt schablonintensiteten rekommenderas att bräddavloppet ska kunna svälja minst tre gånger det beräknade flödet.

Om ett tak ansluter till en högre yttervägg är det också viktigt att ta hänsyn till den ökade mängd nederbörd som kan hamna på taket vid slagregn. De anslutande takfallen får genom anslutningen till de högre delarna avbördningsarean ökad motsvarande fasadens höjd och den slagvinkel som regnet kan ha. Detta måste beaktas när flödena till brunnar eller rör ska dimensioneras.

• Nästa om Snö & Is »