Skriv ut

Innehåll

Inledning

Plåt som taktäckningsmaterial har en lång tradition. Som väggbeklädnad har plåtmaterialet främst fått sin användning i och med att den industriellt färgbelagda plåten introducerades på marknaden.

Den falsade plåten är ett naturligt material för att åstadkomma anslutningar, takkupor, genomföringar med mera på ett funktionellt och vackert sätt även i kombination med andra takmaterial. Falsad och profilerad plåt är ett användbart material för hela taktäckningar liksom väggbeklädnader. Plåten ger många fördelar och möjligheter. Falsade plåtarbeten är ett kvalificerat hantverk som i hög grad bidrar till god arkitektur.

Plåtmaterialet har förändrats under årens lopp. Från början användes kopparplåt eller järnplåt, även kallad svartplåt. För att skydda svartplåten mot korrosion målades den med tjära eller linolja med kimrök, sot, eller blymönja som pigment.

I slutet av 1800-talet började zinkmetalliserad stålplåt att användas. Denna platsmålades på samma sätt som svartplåten men nu hade man i huvudsak övergivit tjäran och använde företrädesvis linoljefärger.

Idag används plåt av en mängd olika material; aluminium, koppar, rostfritt stål, metalliserad stål och zink. Vanligast är metalliserad stålplåt som nästan uteslutande är industriellt färgbelagd. Industriellt färgbelagd plåt förekommer också i andra material såsom aluminium och rostfritt stål.

I plåttäckningens barndom fanns inte valsverk. Man hamrade ut plåtarna för hand. Denna metod medgav naturligtvis inte några större plåtformat. Under 1700-talets senare hälft togs flera valsverk i bruk men den hamrade plåten förekom ända fram till 1860-talet. Trots valsverkens inträde var plåtformaten fortfarande begränsade. Plåten levererades i skivor. De hamrade skivorna hade formatet 45 x 59 cm eller 42 x 57 cm. Skivformaten ökade med tiden. Ett vanligt skivformat i dag är 1 000 x 2 000 mm. Dessa skivor klipps i regel ner till formatet 667 x 1 000 mm. En plåttäckning med sammanfalsade skivor kallas skivtäckning och falserna kallas ståndfals och tvärfals. Skivtäckning förekommer i dag främst på byggnader där man vill ge karaktär åt taket eller behålla det ursprungliga utseendet.

Numera tillverkas och levereras plåten oftast i långa band. Dessa kan naturligtvis klippas ner till skivor i önskad längd. Vanligast är dock att plåttäckningen görs med hela band från taknock till takfot, så kallad bandtäckning. Banden sammanfogas med ståndfalser.

Bandtäckning kan användas på alla typer av byggnader. Falsade tak bör ha en lutning som överstiger 1:10 (~ 5,7°). Vid hellånga band där taket avvattnas med yttre hängrännor och där det inte finns några hinder i form av takluckor, stosar och liknande kan taklutningar ner mot 1:16 (~ 3,6°) användas. Sömsvetsade rostfria bandtäckningar klarar ytor helt utan lutning. Tak utan lutning bör dock undvikas.

Då den vanligaste plåtbredden är 670 mm blir avståndet mellan de dubbla ståndfalserna 600 mm. Ibland uppstår viss buktighet i plåten. Denna beror på plåtmaterialets inneboende spänningar. Om denna buktighet uppfattas som störande kan falsavståndet minskas.

I de fall man vill framhäva taket ytterligare och ansluta till äldre taktäckningstraditioner väljer man en skivtäckning. Tvärfalserna ger inte bara ett mönster på taket utan ger också en förstyvande funktion som kan utnyttjas för tak i vindutsatta lägen.

För falsad plåt på både tak och fasad är underlaget viktigt. Detta behandlas i kapitel 6, ”Underlag för plåt”.

Profilerad plåt har sedan 1960-talet blivit ett allt vanligare tak- och fasadmaterial på främst industri- och hallbyggnader. Det har också utvecklats en variant av profilerad plåt, plåttakpannor, som används i stället för tegel- eller betongtakpannor. Sammanfogningen av profilerad plåt sker huvudsakligen med överlapp. Profilerad plåt fästs med skruv till bärverk av i första hand stål. Den profilerade plåten förekommer i många former och längder. Plåt används också för tillverkning av kassetter och paneler för beklädnad av fasader.

Idén med detta kapitel är att ge en orientering om hur plåtmaterial sammanfogas i olika situationer och hur plåt kombineras med och ansluts till andra förekommande tak- och väggmaterial. Samtidigt är syftet att orientera om förekommande benämningar och uttryck inom det traditionella plåtslageriet.

Det är projektörens uppgift att redovisa förekommande detaljer och lösningar på ritning och i beskrivning. I många fall är de generella detaljer som återfinns i AMA Hus eller tillverkarnas handböcker tillräckliga. Ofta krävs det dock att särskilda detaljer konstrueras och utformas med hänsyn till förutsättningarna i det enskilda objektet.

Denna sammanställning över olika detaljer och lösningar ska ses som ett komplement till AMA Hus och tillverkarnas information. Det är möjligt för en beskrivningsförfattare att själv sammanföra enskilda detaljer från detta kapitel till en egen sammansatt lösning. Denna lösning ska enligt normalt beskrivningsförfarande antingen tas in i den enskilda beskrivningen eller redovisas på ritning.

Bild 10:1. Skivtäckning. Foto: Torbjörn OsterlingBild 10:1. Skivtäckning. Foto: Torbjörn Osterling
Bild 10:2. Skivtäckning som fasadbeklädnad. Foto: Torbjörn OsterlingBild 10:2. Skivtäckning som fasadbeklädnad. Foto: Torbjörn Osterling
Bild 10:3. Bandtäckning. Foto: Torbjörn OsterlingBild 10:3. Bandtäckning. Foto: Torbjörn Osterling
Bild 10:4. Kassetter av rostfri stålplåt. Foto: Torbjörn OsterlingBild 10:4. Kassetter av rostfri stålplåt. Foto: Torbjörn Osterling